En dag i Morfeus liv

INTRO TILL KONSTPROJEKTET
EN DAG I MORFEUS LIV
TILLSAMMANS MED ÅSA MARIA BENGTSSON

morphé, gr., gestalt, form, bild, möjl. besläktat med lat. forma, f o r m.

Mo`rfeus, i grekisk mytologi en bevingad sömngud, son till Hypnos ("Sömnen") och med människans drömmar som ansvarsområde. Uttrycket "i Morfei armar" är en poetisk omskrivning för sömn.

EN DAG I MORFEUS LIV

Konstnärligt är projektet ett möte mellan våra två uttrycksformer - bilden och ordet - mellan den visuella formen av berättande och den språkliga. Vi har arbetat med ett antal konsthistoriska verk, verk som lever vidare i vår nutid som minnesbilder, som tecken för olika sociala och mänskliga ideal, som underliggande visuella koder vi inte alltid är medvetna om var de kommer ifrån...

En vanlig dag bombarderas vi av bildmeddelanden av enklare och mera komplex karaktär. En del anspelar medvetet, andra omedvetet, på vårt kollektiva bildarv. I en bild av en modell på en modevisning kan finnas spår av Boticellis Venus. Fotografen och modellen vill med sina bilder suggerera fram känslor och reaktioner, om de refererar till något gemensamt har vi lättare för att delta och dras in i bildens berättelse. Varje dag är fylld av dessa intryck, meddelanden, koder, referenser och omgestaltningar.
På ett liknande sätt omformar och gestaltar våra drömmar känslor och upplevelser, våra drifter och behov, våra erövringar och nederlag i bilder och berättelser. Det är denna process, denna likhet mellan hur drömmens bilder och våra medvetna bilder formas och omformas, som står i centrum för vårt projekt.
Huvudaktör i detta spel med drömbilder är MORFEUS, en av de grekiska gudarna. Han är drömmens gud, son till Hypnos, sömnens gud. Den grekiske diktaren Ovidius Naso berättar i sina Metamorfoser om drömguden Morfeus på detta sätt -

"Fadern Hypnos väckte nu upp i de tusen brödernas skara Morfeus; skicklig och van att ge form åt skilda gestalter. Flinkare ingen annan förstår att på given befallning härma en människas gång, hennes drag och ljudet av rösten, ge åt envar den dräkt och det tal som utmärker honom."

Den grekiska mytologiska världen är grunden för vår kultur och när vi nu befinner och i andra änden - i spetsen - och datateknologin skapar program som fritt kan bearbeta bilder av människor och ting, kallar man lite slarvigt processen för att "morfa", alltså omforma, omgestalta...

Namnet Morfeus kommer ur grekiska ordet för form, gestalt eller bild - morphé. Det är ett ord som går igen i många språk, i många former. Som språkvetenskaplig term betecknar ordet minsta betydelsebärande enhet.
Inom konstbegreppens värld har ordet morfé en aktiv betydelse. Martin Heidegger ger i sin essä Verkets ursprung en definition av den roll ordet har inom de visuella konsterna.

" Det som skänker tingen dess konstans och kärnfullhet, men som tillika förosakar deras sätt att storma an mot våra sinnen - det färgade, tonade, hårda, massiva - är det stoffliga hos tingen. I den här bestämningen av tinget som stoff (hy`le) är formen (morfé) redan från början medförutsatt. Det ständiga hos ett ting, dess konsistens, består i att ett stoff förekommer tillsammans med en form. Tinget är format stoff. Denna utläggning av tinget åberopar sig på den omedelbara anblick med vilket tinget träder fram emot oss genom sitt utseende (eidos). I och med syntesen av stoff och form har vi då äntligen funnit det tingbegrepp som passar lika bra för naturtingen som för brukstingen...
Distinktionen mellan stoff och form är - låt vara i de mest skiljaktiga spelarter - helt enkelt begreppsschemat för all konstteori och estetik. "

Heidegger utvecklar begreppet vidare och hamnar som avslutning i ett annat begrepp som kan sägas bilda basen för hur vi ser på konstnärens skapande än idag.

"Hur allmänt förekommande och hur belysande hänvisningen till grekernas användning av ordet techné för både hantverk och konst än må vara, så är och förblir den ändå skev och ytlig; techné betyder nämligen varken hantverk eller konst och absolut inte det tekniska i dess nutida bemärkelse...ordet techné betecknar fastmer en viss typ av vetande. Veta betyder att ha sett, i den vida betydelsen av verbet se, vilken innebär att förnimma det närvarande sådant som det är. Vetandets väsen beror för det grekiska tänkandet i alétheia, dvs i uppdagandet av det varande. Alétheia bär upp och leder varje sätt att förhålla oss till det varande. Såsom vetande erfaret på grekiskt vis, är techné ett hit-fram-bringande av det varande, såtillvida som det bringar fram det närvarande som sådant ur förborgandheten och enkom hit in i dess utseendes oförborgadhet; techné betyder aldrig verksamheten att tillverka något."

Eller för att förenkla något men ändå behålla essensen i Heideggers resonemang; konst är ett sätt att se, i vid bemärkelse (techné), på tillvarons alla ingredienser och därefter forma, (morfé), en bild av det konstnären ser. Och konstnärens seende är inte begränsat till det faktiska som fastnar på näthinnan. Drömmen, fantasin och minnet är alla bilder med relevans för skapandets process.

Intresset för drömmen och vad som sker när vi sover, har alltid funnits. Parallellt med den empiriska naturvetenskapliga forskningen, har den psykologiska och filosofiska vetenskapen växt fram. Drömteorier och forskning i detta område är en viktig bas för moderna psykoanalysen men vi tänker inte gå in på olika teorier här, inte jämföra Freuds driftbaserade analyser med Jungs sökande efter arketyper, att forska i hur drömmarna uppstår är inte heller syftet med detta projekt.

Vi konstater bara ATT drömmar är en lika fundamental del av alla människors liv som att äta. ATT alla människor i alla kulturer har funderat över vad drömmarna egentligen berättar. ATT Morfeus är en av de mest enigmatiska karaktärer som finns när det gäller att skapa berättelser om vår tid. Och sätta igång vår fantasi.

Två filosofiska ingångar till drömmarnas metabolism kan dock ge en bild av ramarna inom vilka vi rör oss:

" Våra minnen bildar i ett givet ögonblick en sammanhängande helhet, en pyramid om ni så vill, en pyramid vars rörliga spets sammanfaller med vårt närvarande och med detta skjuter sig in i framtiden...
Men bakom våra minnen som hakar sig fast i vår sysselsättning och dras upp i ljuset finns andra, tusenden och åter tusenden andra, där nere, djupt under medvetandets belysta scen...
Om jag somnar får jag se att dessa orörliga minnen dolda i pyramider skjuter undan luckan som håller dem nere i medvetandets bottennivå och stiger upp...de rör på sig, de utför i den omedvetna natten en mäktig dödsdans..."
Henri Bergson

"Drömmarna har en poetisk integritet och sanning, över denna tankens förgård till helvetet, denna tankens soptunna, råder ett visst förnuft. Drömmarna framkallar ett tankens överflöd och en tankens rörlighet som är främmande för vår erfarenhet i vaket tillstånd...de retar oss genom sitt oberoende av oss, likväl äger vi kunskap om oss själva i denna överhopning av galenskaper och har drömmarna att tacka för ett slags intuitiv kunskap...
Mina drömmar är inte jag. De är inte naturen eller icke-jaget. De är båda delarna. De har ett dubbelt medvetande som samtidigt är subjektivt och objektivt...
Vi kallar de fantomer som stiger upp i oss för våra egna fantasier, men de beter sig som myterister, de öppnar eld mot sin befälhavare och visar att varje handling, varje tanke, varje orsak är bipolar och att i handlingen ligger dess motaktion innesluten...
Om jag slår blir jag slagen...om jag jagar blir jag förföljd..."
Ralph Waldo Emerson

När vi betraktar ett konstnärligt verk möter vi berättelser och bilder. Om vi befinner oss framför Rembrandts BATAVERNAS SAMMANSVÄRJNING möter vi en komposition i form och färg, en berättelse som med gester, uttryck, manifesta känslor, vill förmedla något till oss betraktarna.
En del av dessa element kan vi idag förstå och relatera till egna erfarenheter. Andra har förlorat sin betydelse eller omformats för att vi i vår tid inte har samma åsikter, samma känslor eller samma tro som en person på Rembrandts tid. Beroende på hur mycket vi vet om gestalternas historia och om vad Rembrandt ville berätta, kan vi göra oss en bild av den tidens ideal och ideer, relatera dem till vår egen tid, använda den kunskap som finns i kulturens avlagringar.
Vi kan samtidigt låta vår fantasi arbeta. Sätta oss vid bordet, greppa ett svärd, känna den gemensamma kraft som är resultatet av starka viljor, bygga upp vår egen övertygelse, förledas till att beundra den makt som ligger inskriven i ljuset som faller över gruppen, i tanken tillhöra den gudomliga guldskimrande och utvalda gruppen...
Många romaner och litterära verk arbetar medvetet med att föda nya berättelser ur bilder. Författaren Peter Weiss byggde en hel samtidshistoria på de associationer Pergamonfrisen gav den unge, blivande skribenten som femtio år senare skapar romantrilogin Motståndets Estetik.

Morfeusprojektet ger oss också möjlighet att använda ett omvänt arbetssätt. På samma sätt som klassiska konsthistoriska verk kan föda ideer till nya konstnärliga verk, kan idén till en bild hämtas ur en dröm.
Det gäller bara att minnas sina drömmar, något som alla som försökt vet inte är det enklaste. Men startar man medvetet att arbeta med drömmar, minns man också mer av sina omedvetna sidor. Och dessa minnen av en dröm kan bli startpunkten för att associera vidare till en annan bild, ett annat verk. En bild som har samma ingredienser eller symboler, en bild som bearbetar och handlar om samma ämne och känsla.
I en sådan process är det förrädiskt att analysera vad man vill berätta, det blir lätt en rent illustrerande bild, en demagogisk illustration till en tanke. Istället är det vitkigt att lita på associationerna, inte censurera eller styra dem. Och greppa minnesbilden när det finns en chans, innan det är för sent...

En som reflekterat mycket kring denna process är filosofiprofessorn och författaren Lars Gustafsson. Hans roman Bernard Foys tredje rockad är bland mycket annat ett idédrama om minnets egenart. Där finns denna tankebana om minnets natur -

"Knappt hade han tänkt tanken till slut så började han känna hur dikten gled honom ur händerna. han hade redan börjat glömma den. Och mycket ofta när man hade börjat glömma en sak fanns det ett fantastiskt ögonblick som påminde honom om dessa förskräckliga episoder som inträder när små barn håller på att spola ned sina saker i klosetten.
Inte sällan är det ju sina föräldrar eller andra anhöriga som de håller på att spola ned. Och det finns alltid det där ögonblicket när de väldigt gärna skulle vilja sticka ned handen för att hämta upp alltsammans igen. Men tanken på allt stinkande och smetigt och otäckt som finns i toaletten avhåller dem naturligtvis från att göra det.
Och de ser det älskande föremålet, den lilla nallen eller den lilla automobilen eller den lilla uppstoppade fågeln eller vad det nu är för någonting, hjälplöst försvinna. Och vet naturligtvis att det är sig själva de ser försvinna där.

Att vara konstnär, tänkte Bernard, är på sätt och vis detsamma som att beslutsamt sticka ned handen i det där och försöka få tag på det förgågna innan det är försvunnet. Just det ögonblick när det slinker ned är naturligtvis det lustfyllda ögonblicket.
Hur ofta hade han inte som liten pojke stått på bron över Svartån i Västerfärnebo och sett gäddraget försvinna ner i mörkret, blänkande och mystiskt. Vilken lust när det försvann! Och vilken lust när det kom tillbaka och blev synligt igen!
Naturigtvis var glömmandet en lustfylld handling, precis som allt utgivande i grund och botten var lustfyllt. Och naturligtvis måste allt kvarhållande - vad det sedan än var man höll kvar, kroppsvätskor, minnen, bittra tankar - alltid vara förenat med smärta och plåga.

Hade inte den store Jorge Luis Borges skrivit en skugglös, hemsk och odödlig berättelse om en man som råkade ut för någon slags huvudskada och sedan inte kunde glömma någonting mer? En man som mindes minsta nyans i vindens skiftningar, i regnets fall, i solnedgångens väg mot mörker.
En man som alltså kunde återuppleva en hel dag i minnet när han ville. Och som naturligtvis behövde en hel dag för att minnas den.

Och det var naturligtvis punkten. Det var gångjärnet, det var haken...vad blev det av den dagen som man tillbragte med att minnas? Man kunde inte tillbringa en dag, en enda, av sitt liv med att minnas, utan att skapa lika mycket tomrum i de kommande minnenas värld, dvs det som kallas nuet eller verkligheten.

Varje ögonblick rymde alla de föregående som ringarna i vattnet rymmer alla de andra ringarna inom sin periferi. Allt liv var i själva verket en enda tid, allt liv genomträngde sig själv i alla riktningar..."

I Lars Gustafssons roman blir bilden av en hand som sträcks ned i toaletten för att fånga något innan det är för sent, en startpunkt för att filosofera kring minnet och tiden. Det är en litterär tankebana, men bilden han utgår från ger associationer som kan omformas i andra medier och uttrycksformer. (I romanen möts tre olika berättarnivåer på så sätt att vi som läsare till slut inte är säker på vilken av världarna som är den reela, allt transformeras genom ett dataspel.)

En bild som lagrats i datorns minne kan fångas innan den försvinner helt, innan den morfats till oigenkännlighet och erövrat en egenhet. En bild i datorn kan förvrängas och uppträda på samma sätt som en drömbild. Den har sin grund i verkligheten, i en situation, ett ansikte, en scen ur livet. Men det enda som återstår när bilden passerat genom datorns program är kanske ett ljus, en linje eller en form från den ursprungliga kompositionen.
Datorn ger också möjlighet att byta perspektiv. Genom att bygga upp en tredimensionell verklighet kan betraktarens blick flyttas så att den gestalt som varit huvudperson i ursprungsbilden, nu istället är lika med betraktaren - subjektet byter plats med objektet - då kan man få samma svindlande känsla som när man i drömmen plötsligt ser sig själv genomleva något...
Datorn är på detta sätt mer än ett arbetsredskap som alla andra, datorn föder med sin tillgängliga teknologi nya ingångar där den konstnärliga idén kan ta språng vidare. Men datorn skapar inget, den kan fås att simulera världar och verkligheter, bygga nätverk över hela klotet, men stänger du av den finns inte den världen längre.

På det sättet är datorn symptomatisk för vår tid där alla värderingar tycks vara uppblossande explosioner, religionen som sammanhållande kraft är ersatt med marknaden. Skulle någon stänga av det internationella flödet av ekonomiska transaktioner, skulle bankerna rasa och pengahandeln gå tillbaka till gatunivån. Samtidigt är det så att själva simuleringen av verkligheten som datatänkandet gör möjligt, skapar nya förhållningssätt till världen.

Inga fasta värderingar, inga moraliska koder, inga fundamentala sanningar är möjliga i denna värld - det menar åtminstone den amerikanske mediakritikern Arthur Kroker som kontinuerligt skriver om vår nya mediala värld.

"Att skapa sig ett liv idag är att välja vilket minne du ska ha. Vi lever i en mediavärld där sätten att klona, splittra, omskapa och omstrukturera minnet är basen för vårt vardagsliv... Vårt subjekt är en kropp som ständigt framställs på nytt, samplad som technomusik - vårt subjekt är ett främmandegjort, kondenserat, synkoperat, förskjutet, snabbspolat och slowmotion spelat språk som är digitalt inspelat. Det är vårt normala tillstånd i TV-kulturen, i konsumtionskulturen, i vårt arbete. Subjektiviteten är fullständigt ironisk, ambivalent, paradoxal och motsägelsefull. Teknokraterna lyckas bli så uppslukade av datavärlden att de förlorar kontakten med sin förmåga att reflektera över vad det innebär att vara människa och engagera sig i sociala relationer utanför technostrukturernas lagar..."

Arthur Krokers beskrivning av vår mediala värld är en skeptikers syn på teknologin, en mediakritisk hållning som behövs i denna vår simulerade tid där somliga ser den virtuella verkligheten som en konstform i sig. Upphöjer simuleringen till en slags filosofi.

Ideerna, det konstnärliga subjektet, är ändå alltid den kunskapsbas vi arbetar med. Även i en multimedial värld.
Ideerna som bildar basen i vårt Morfeus projekt kan beskrivas som ett slags motsatspar. Grunder för spänningar, dynamiken i vårt mänskliga landskap:

KÄRLEK - VÅLD

MAKT - FRIHET

IDENTITET - SKAPANDE

NATUR - DÖD

LIV - FÖRGÄNGELSE

Motsatspar som kan bytas med varann, växla i betydelse, interagera med varann - kort sagt - MORFAS till något helt annat.

| #till sidtopp / to top