Jakten på den militanta koden

Detta stycke undersökande journalistik är en mix av fiktion, teoretiska påståenden och samplade fakta från Internet. Texten föddes som ett uppdrag jag fick av Michael Johansson. I mitt scenario till utställningen FIELDASY står förutsättningarna. Detta är resultatet.

JAKTEN PÅ DEN MILITANTA KODEN
av Thore Soneson

Det doftar syntetisk gummi, metalliskt och grått. Ögonbindeln smiter åt mot huden, materialet är formbart, plastiskt, kyligt; som jag föreställer mig att silikon känns när den är inopererad under huden. Jag tänker "Kirurgisk klinik".
Det är svart, en absolut konturlös svärta framför mina ögon.
Omkring mig är det är tyst som i en madrasserad cell. Inga ljud går att identifiera. Inget susande ur rörledningar, inga elektriska apparater. Ingenting.
Efter att ha noterat allt mina sinnen kan suga upp ur omgivningen, kan jag vila, slappna av. Och reflektera över det faktum att min förmåga till mental "mapping" är intakt.

Denna egenskap inprogrammerades under min grundträning i mediayrket. I takt med att den mänskliga hjärnans funktioner kartlagts har vår förmåga att utnyttja detta organ på ett optimalt sätt utvecklats. Mediaarbetare får samma slags grundträning i memoteknik som elitstyrkorna i moderna commandoarmeer. Deras träning sker under extrema former, man måste behärska denna teknik för att överleva.

Mediaarbetare tränar för att kunna återskapa ord, bilder och skeenden ur sitt minne. Och berätta detta vidare i olika medier. Den senare delen av processen var tidigare den viktigaste; en god återberättare och tolkare av skeenden och nyheter hade då högst status i mediavärlden. Idag är denna konst en närmast mekanisk handling, idag är det utforskandet och undersökandet som premieras. "Muckraker" är status. Ett väl genomfört scoop ger störst byline och störst status. "Konsten att vara där" är idealet.

Of the 1.3 billion people living in extreme poverty today, more than two-thirds are girls and women.

Jag kastades tillbaka till mörkret och verkligheten. Till ett av de budskap som har lett mig hit. Till mörkret och väntan.
Citatet spreds över världens tv-skärmar. Det klistrades bokstavligt talat fast som ett elektroniskt plakat, lade sig ovanpå alla andra signaler och gick inte att radera. Den enda lösningen var att stänga ned all sändning. Världens mediaskärmar var svarta under ändlösa timmar, jorden var åter lokal inte global.
När tv-skärmarna vaknade till liv igen, var den största nyheten hur det hade gått till. En intelligent kodad elektronisk fil hade planterats in hos alla tv-bolag, designad för att aktiveras samtidigt.
När alla stationer var beredda att formatera om operativsystemen i sin utrustning, startades en flimrig MPEG-video. Där kunde man se hur en kvinnlig städerska med access till de innersta rummen, kodade in sig i det på den allra heligaste datorn. Moderdatorn. Med snabba fingrar skrev hon in en lång algoritm och tryckte på SEND.

Dubbing ourselves the conscience of culture, we declare ourselves feminist counterparts to the mostly male tradition of anonymous do-gooders like Robin Hood, Batman, and the Lone Ranger.

Filmen hade ingen avsändare, men världens mediakonsumenter visste. Aktionen var iscensatt av en grupp militanta graffitiartister som använde moderna kommunikationsformer för att sprida sina tags över världen.

Strategierna de använde skiftade, men gemensamt var att budskapen planterats hos individer eller organisationer med makt och inflytande. Som värnade om sin kontroll och integritet. Efter en sådan aktion var denna kontroll noll och inget värt. Makten blev förnedrad och i aktionernas spår hade flera självmord och företagskonkurser skett. Politiker hade avsatts och regeringar lämnat in sin avskedsansökan.

Graffitiartisterna var kvinnor, visade ingen vilja att dra personliga fördelar av sina konster, alla var anonyma. Denna beslutsamhet och vilja att agera utan någon form av egen vinning eller credit, imponerade. På mig och på många andra. I takt med aktionernas framgång, växte deras berömmelse.

The richest 225 people in the world control the same amount of wealth as the poorest 2.5 billion people (2,500,000,000).

Idag har en intervju med eller identifikation av någon av dem blivit alla mediaarbetares drömscoop. Jakten på detta är anledningen till att jag befinner mig i detta mörker. Jag har blivit lovad en intervju med en av de kvinnliga aktivister bakom aktionerna.
Om jag räknat rätt är min väntan inne på tredje dygnet. Jag har befunnit mig på flera platser, skickats mellan dem med bil, per tåg och i flyg.
Jag har identifierat dessa förflyttningar utifrån vibrationer, skakningar och förändringar i balanssinnet. Inga syn eller hörselintryck.
Jag stirrade på bilden, den var uppförstorad från ett av aktivisternas videobudskap och visade en tatuering på en rakad hjässa. Ett hjärta med två namn korsade - CODE och TOM. Det var ingen tvekan. Jag var övertygad om att det var ett budskap till mig. Code ( hon skapade sitt alias redan som tioåring ) kallade mig alltid TOM och ville visa sina kärlek till mig på ett sätt som visade allvaret bakom. Genom att tatuera sig. Hon dolde den under hårväxten ända tills min födelsedag då jag fick en rakhyvel i present, en Ladyshave.
Där jag satt i mörkret och memorerade ögonblicket återupplevde jag DEN FYSISKA laddningen mellan oss. VAR VILLE HON ATT JAG SKULLE RAKA HENNE? Hennes svar - ÖVERALLT !

There is a frenetic pace which draws people in. A mix of revolutionary protests and dot-com like caffeine-fueled energy of technology' keeps them coming back.

Efteråt berättade hon om den grekiska härskaren Histaeus som tatuerade in ett budskap på en slavs skalle. När håret växt ut skickades slaven till en bundsförvant med budskapet som innebar att de tillsammans kunde slå tillbaka en hotande invasion från Persien.
Codes fascination för koder och hemliga budskap väcktes under de kurser i programmering hon tog på universitetet i vår hemstad. Det var långt tillbaka i tiden, vid millenieskiftet.
När hon lämnade mig för att bli gästforskare i Shanghai lät hon en utskrift av en roman ligga på bordet. Hon hade strukit under en sektion.

"Debra was one of the old guard, a former comrade of Lil's parents. She'd spent a decade in Disneyland Beijing, coding sim-rides. If she had her way, we'd tear down every marvelous rube goldberg in the Park and replace them with pristine white sim boxes on giant, articulated servos.

The problem was that she was really good at coding sims. Her Great Movie Ride rehab at MGM was breathtaking — the Star Wars sequence had already inspired a hundred fan-sites that fielded millions of hits."

Romanen hette "down and out in the magic kingdom" och var skriven av Cory Doctorow, ett namn misstänkt likt en pseudonym. Att Code idag är net-aktivist och en av dem som kodar de hemliga budskapen är en fullt rimlig gissning. Eller önskan.

För ett ögonblick inbillade jag mig att hon iscensatt denna filmbild för att få mig på spåren (ÄLSKADE HON MIG FORTFARANDE? Alive, shaved and in the flesh?). Jag nappade hursomhelst och inledde forskningen efter henne, mitt mål var att få en intervju. Med henne eller någon annan av de aktiva bakom graffitiaktionerna.

Of the world's nearly one billion illiterate adults, two-thirds are women. This trend will continue, as two-thirds of the 130 million children worldwide who are not in school are girls.

Fortfarande förmedlar medievärlden sina historier och fakta via konventionella kanaler. All information - även den digitalt lagrade - måste bearbetas och överföras vidare via olika reproducerande mediaformer. Detta i en tid när memoforskarna närmar sig den optimala kommunikationsformen, att kunna avläsa den mänskliga hjärnans information, kunna tappa sig direkt in i det flöde av minnesbilder, dofter, ljud och emotionella upplevelser som individen lagrat i de grå hjärnvindlingarna. Framtidens journalist är inte enbart en förmedlare av berättelser, han/hon är själva mediet. "Konsten att vara där" kommer att bli en reell verklighet för alla som har teknologin att tappa in sig på journalistens minnesbank.

Graffitiaktivisternas hemliga meddelanden och taggar har hela tiden arbetat under och bakom ytan. En tennisstjärna fann sig vara en levande slogan i en tv-sänd final. "One person dies of hunger every 3.5 seconds." stod skrivet på hans svettiga bringa när han bytte tävlingströja. En minister som öppnade sitt hemliga arkiv hittade budskapet "Each time you write your signature one person dies of hunger" i en mapp märkt Retirement Funds. Alla genomförda aktioner dokumenterades och kablades ut över världen.

Jag satte igång en omfattande sökning efter Code ( jag har lovat att enbart använda hennes alias ). Via universitet och finalplatser i kickboxing-mästerskap, till hennes första Webby Award som anställd på företaget Organize. En respektingivande karriär för en kvinna i det manliga computer-wiz-kid-landet. Efter denna utnämning fanns inga fler träffar på Internet. Det var blankt, tomt.

Women work two-thirds of the world's working hours, produce half of the world's food, and yet earn only 10% of the world's income and own less than 1% of the world's property.

Jag aktiverade en av mina kontakter i indy-media världen och sökte via Interpols register. Det gav resultat. Signaturen Code var eftersökt för avancerade data-brott och "hacker-aktiviteter", olagligt intrång i hemliga register medmera. Efterlysningen var aktiv, alltså var hon fortfarande fri. Jag sände iväg en flod av e-mail till alla som hade och kunde ha kontakt med henne. Och lyckades få en adress som visade sig stämma. Code existerade.

Vi utbytte tankar i några veckor innan hon erbjöd sig arrangera ett möte med en av de tongivande kvinnorna bland aktivisterna.

World military spending is nearly $800 billion annually – more than 25 times the cost of providing primary education, basic health care, nutrition, clean water, and sanitation worldwide.

Att hacka och skriva om innehållet på populära websidor var en strategi gruppen använde, med Code´s kunskaper blev det snart till en veritabel kanonad. Propaganda graffiti utformad som pop-ups skapade en hel del merarbete för alla som ville försvara sin site, sitt varumärke. Med tiden blev metoden en rutin, det väckte inte längre tillräcklig uppmärksamhet. Istället utvecklades de intrikata attackerna mot maktpersoner, kombinationen av intrång och personlig fönedring hos mottagaren gav den effekt de sökte.

The mystery surrounding our identities has attracted attention.
We could be anyone; we are everywhere.

I framtidens media kan en graffitiaktion förvandlas till en kommersiell vara liksom alla andra upplevelser. Att det som blir mest säljbart och eftertraktat kommer att bli SEX är en säker gissning. Vilken man vill inte vara i huvudet på Madonnas älskare, vilken kvinna skulle kunna motstå att vara i Madonnas minne ? Bilderna, upplevelserna i minnet åldras inte, de lever vidare i samma form som när de skapades på 1990-talet.

Jag vaknar av en röst. En låg kvinnlig röst. "Du kan ta av dig ögonbindeln". En röst som född ur en elektronisk databas. Konstruerad och opersonlig. En samplad röst som inte skulle kunna gå att känna igen. Jag lydde rösten. Och kunde se mig omkring i halvdunklet. Jag låg på en madrass på golvet. I någon slags förvaringsutrymme. Enkel träpanel på väggarna och golvet. Luft genom små takventiler.

"Din intervju kommer att ske inom de närmaste 24 timmarna. Du kommer att behöva förflytta dig dit. Jag kommer att berätta hur."

Rösten skulle kunna vara Codes, eller så är det enbart önsketänkande. Jag vet inte längre hur jag känner inför ett möte med henne. Alla instruktioner jag följt har gjort mig utmattad och förvirrad.

Mötet var raffinerat iscensatt. Jag kallades till en föreställning på en soppteater, en ny företeelse som startat i en av de nedlagda tunnelbane-stationerna. Två gycklare klädda i avlagda flouroscerande arbetsoveraller spelade snabb improvisation med publiken. En magiker materialiserade sig i en flygande cell över scenen. Jag förde in ENOLA GAY i diskussionen och blev uppkallad. Ljuset släcktes, jag fick ett svart tyg draperat kring mig och kände hur jag svävade iväg.

Ingenstans fanns Code, fast hon lovat att möta mig IRL, In Real Life.

Every aspect of information technology is political.
Hackers are the spearhead of a new form of resistance.

Ficklampan visade mig vägen. Trodde jag. I själva verket var jag fast i någon slags labyrint. En underjordisk lågbudgetversion av det berömda minoiska tempel på Knossos. En värld där Ormgudinnor härskade och skaffade sig lydiga slavar vid hemliga rituella sammankomster.
Det flämtande ljuset från ficklampan förflyttade mig hela tiden till nya platser. Skuggorna skapade bilder, fantasierna triggade min rädsla för mörker och det okända.
Att inte se något var i ljuset av detta en avslappnande upplevelse. Jag satte mig ned och ansträngde mig för att stänga av bilderna.

Vår kommunikation resulterade i en slags intervju genom att Code svarade på mina frågor i sina mail.
( Mail som inte gick att spåra trots att jag aktiverat de experter på webforskningar jag hade kontakt med ). Det var inte förvånande, snarare hade jag blivit besviken om jakten lyckats.
I mail-intervjun berättade Code om hur hon utvecklat olika program för att sända krypterad information via nätet. En metod att upprätthålla kontakt med de aktivister som ingår i graffiti-nätverket. En utmaning för en programmerare, samtidigt ett mått på hur avancerade former av kommunikation de utvecklat för att kunna fortsätta sprida sitt ideologiska aktioner.
Code skickade ett utdrag ur en text av Steven Levy, en av de bäst informerade mediaskribenterna kring millenieskiftet. Utdraget kom från hans bok "Crypto".

"The once forbidden technology was suddenly the new panacea. Crypto was the secret sauce of protected corporate discussions used in virtual private networks, a hot business trend that allowed snoop-proof conferencing. Crypto was expected to be an essential component in the next generation of the Internet. We would be wired and wirelessed up the wazoo and crypto would be our privacy safety net.

Cryptographers are fueld by dark stuff. Paranoia, fear, distrust of authority and anger - are what keep cypherpunks hopped up."

Teorierna om att "911" attacken mot World Trade Center i september 2001 organiserades genom kodade meddelanden spridda på Internet, är en av många vandringssägner som publicerats via media. Inga bevis för detta har hittats, men mediamaterialet innehåller konspiratoriska formuleringar som

"in the X-rated pictures on several pornographic Web sites and the posted comments on sport chat rooms may lie the encrypted blueprints of the next terrorist attack against the United States or it allies."

Codes myllrande associativa tankar i mailen innehåller en mängd exempel på olika metoder att sprida hemliga budskap genom digital teknik. Hon är uppenbart fascinerad, för att inte säga besatt, av verktygen som den moderna informationsteknologin har i sin arsenal. En metod involverar ljud och kan spridas osynligt över klotet, som white noise.

"The technology revolves around what's called psycho-acoustic masking. Humans tend to filter out what they don't want to hear, especially the pop, fizz and hum of white noise. Intrasonics essentially takes and digitizes recorded messages, and then masks them as nuisance noises. The signals are spread over the audible spectrum and then disguised into the soundtrack. During a crescendo, the signals can be louder than quiet moments and still remain undetectable.

A processor, equipped with specialized software, in the receiving unit then reassembles the message and delivers it accordingly. Tests reveal that people don't hear the signals."

Efter att ha läst alla hennes mail insåg jag att inget längre kan passera obemärkt om man på något sätt använder de befintliga teknologierna. Kan man skapa och skicka krypterade meddelanden, kan man sannolikt också avkoda och tyda dem. Programmeringskod är ett väl utvecklat språk som alltfler behärskar till fullo och allt fler utvecklar. All kommunikation är transparant och tillgänglig för den som har teknologin.

The 20% of the world's richest people account for 86% of total private consumption; the poorest 20% account for only 1.3%.

Efter att ha väntat ytterligare ett par timmar på att bli ledd ur den märkliga labyrinten jag placerats i, återkom den samplade rösten. Den instruerade mig steg för steg genom gångar, dörrar och trappor.
Vissa passager var fuktiga, tydligt under jord, tunnelbanan ?
Jag försökte fråga Vart är vi på väg ? men inget svar genererades.
Någon följde mina rörelser, kanske med en värmekamera eller någon form av motion-tracker.

Efter en lång promenad på detta sätt öppnades en dörr till ett stort rum, en slags foajé med stora vertikala glasrutor, täckta av något icke-transparent material. Rummet visade spår av febril aktivitet. Arbetsbord och stolar var sammanfösta i ett oformligt kaos, svarta sopsäckar fylld av sopor trängdes i ett hörn. Mitt på golvet en svart plasmaskärm framför en soffa. Det verkade tydligt att intervjun inte skulle ske IRL. Trots allt. När jag satt mig i soffan började en text långsamt knappas fram på de mjölkiga glasrutorna. Ett budskap rullade fram:

The average American uses 300 shopping bags worth of raw materials every week. We would need the resources of 3 planets for everyone on earth to live as Americans do. If resources were shared equally, everyone on the planet would live at the lifestyle of an average Italian.

Efter detta meddelande kom andra, en del igenkännbara från tidigare aktioner, en del nya, det var som om jag satt mitt i ett övergivet föredetta högkvarter där allt som fanns kvar var en databas med informationen.

När plasmaskärmen kom till liv, var det med en flimrig bild av Code. Hon gav mig ett urskuldande leende, "din fysiska existens är tillräcklig för att spåra oss. vi var tvungna att omgruppera oss. men du kan ställa några frågor till mig, om du gör det nu. på det officiella net-språket. engelska."

Jag tittade skeptiskt på skärmen. Det var en underlig situation, en form av intervju jag inte kunde kontrollera. Men jag kunde inte ställa några krav, att allt skulle arrangeras på deras villkor var överenskommet från början. Jag ställde en fråga.

Q: Would you call yourself a hacker?

A: No. Always the same stupid question. I guess there are some hackers who would call me a 'hacker', others would call me 'cracker' and others just 'lazy-assed destroyer'. There are a lot of dirty names for people like me, but I don't care.(...)

Q: What are the forms electronic resistance takes today?

A: I give you an example. In the mid ‘90s the group Critical Art Ensemble published a book called Electronic Civil Disobedience. The basic assumption of the book is that power and its representations are no longer located in the real world but have been shifted into the Net. The model they developed transfers civil disobedience from the real life to the virtual world. What we do is taking it one step further. We use every electronic means available to form our actions and spread our tags. We invent and re-script and do whatever necessary to spread our word.That‘s what we do, a kind of electronic civil disobedience.

Skärmen slocknade med en elektronisk suck. Under de sista sekunderna hördes en röst, med igenkännbara frekvenser men samtidigt totalt obegriplig. Ljudet klingade ut och jag kom på vad det påminde mig om. De baklängesbudskap som var inspelade på Beatles WHITE ALBUM, den oändliga slingan i slutet av sången A Day In The Life of the World.

.nemow dna slrig era sdriht-owt naht erom ,yadot ytrevop emertxe gnivil elpoep noillib 3.1 eht fO.

När plasmaskärmen var helt svart, tändes ljuset i lokalen. På golvet stod min ryggsäck med den utrustning jag haft med mig till mötet. Digitala kameran och bandspelaren. Jag öppnade den och tog fram min telefon. Startade den och ringde efter en transport. Taxi var numera anslutet till satllitsystemet, och var helt automatiserat. Men telefonen pep till som om ett fel uppstått, i displayen syntes ett textbudskap.

Youre call is transferred to the GOVERNMENT. Please listen to your message. Jag hörde samma slinga som just klingat ut från skärmen.

.nemow dna slrig era sdriht-owt naht erom ,yadot ytrevop emertxe ni gnivil elpoep noillib 3.1 eht fO.

Eller för alla er som inte är begåvade med förmågan att omtolka och tyda baklängesbudskap:

Of the 1.3 billion people living in extreme poverty today, more than two-thirds are girls and women.

Denna text är skriven utifrån en fiktion. Den innehåller samplade fakta och citat hämtade från den gigantiska databas som finns tillgänglig via www. De viktigaste källorna är

Not every hacker is a woman av Cornelia Sollfrank
Published in: 'Technics of Cyberfeminism', Claudia Reiche/ Andrea Sick, 2002
http://www.obn.org/reading_room/writings/html/notevery.html

Crypto for the people av Steven Levy
Citerad på http://dir.salon.com/tech/col/leon/2001/01/24/crypto/index.html

http://www.global-issues.net/
http://www.creativeaction.org/

Läs mer om FIELDASY av Michael Johansson på http://www.infobloom.se/fieldasy/index.htm

| #till sidtopp / to top